I Sverige och Europa hör resiliens till de mest angelägna samhälls-utmaningarna vi har.

Men vi får inte slira på definitionen. Då förlorar begreppet sin innebörd. 

Hur vi definierar resiliens avgör om sådana investeringar har sin plats i hållbara och impact-portföljer.

För hållbarhet och impact är inte en fast lista över 'godkända' samhällsutmaningar att adressera. Det handlar ju om positiv (gärna mätbar) påverkan på ett prioriterat samhällsproblem — och vilka problem som är prioriterade avgörs av kontexten, inte av en tematisk indelning som skrevs för tio år sedan.

I Sverige och Europa hör livsmedelsförsörjning, självständig energiförsörjning, vattenförsörjning, läkemedels- och sjukvårdsberedskap och civil beredskap i dag till de mest angelägna samhällsproblem vi har. EU antog en beredskapsunionsstrategi i mars 2025 av precis det skälet.

Det är inte längre en kontroversiell hållning i regelverket heller. I ett meddelande från i juni 2025 slog kommissionen fast att SFDR är sektorneutral och inte kräver att försvarsrelaterade bolag utesluts ur hållbara produkter. Den skrev också att sådan verksamhet kan bidra till bredare sociala hållbarhetsmål: säkerhet, samhällelig resiliens och skyddet av demokratiska institutioner.

Men min poäng med det här inlägget är inte detta.

Min poäng är: Att ett område är akut gör det inte till hållbarhet eller impact. Det är inte brådskan som avgör. Det är om det klarar det klassiska impact-testet:
Vilket problem löser investeringen? Vilket utfall ska uppstå, och för vem? Hur många, hur stor förändring, hur länge? Hade det blivit av ändå utan den här investeringen? Och hur sannolikt är det att effekten uteblir?

Beredskap klarar det testet. Lokal livsmedelsproduktion, lagerhållning, reservkraft, vattenrening, logistik som fungerar när gränser stängs — allt detta går att formulera som utfall, mäta och styra mot. Det kräver innovation, det kräver kapital, och det kräver en uppföljning av ett slag som nästan ingen gör i dag.

Två viktiga saker dock:

Det första: jag talar om civil beredskap, inte om vapenproduktion. Det är två skilda frågor, och den som blandar ihop dem gör ingen av dem en tjänst. Vapenfrågan har sina egna argument, och den tyngsta invändningen mot att privat kapital går dit är inte att vapen saknar samhällsnytta, utan att försvarsförmåga är statens uppgift och finansieras över statsbudgeten.

Det andra: "resiliens" är ett elastiskt ord. Nästan vad som helst går att motivera som beredskap om man anstränger sig — ett datacenter, en väg, ett logistikbolag. Det är här den verkliga risken med att öppna dörren ligger.

Och det är just därför testet måste vara strängt, inte mjukt.

En tydlig definition är inte ett sätt att hålla nya områden ute. Det är det enda sättet att släppa in dem utan att begreppet tappar sin innebörd.

Resiliens är av allra yttersta vikt. Men vi får inte slira på definitionen.